|
IntUCh SUCh NUCh Laddie
- min första flat!
 Vad vore en presentation av hundar att minnas utan min
första hund, min underbara Laddie som väckte mitt intresse för denna
mångsidiga och härliga ras?! När jag var 11 år föll mina föräldrar till föga
för tjatet om en hund. En dag sa pappa att vi skulle till Södertälje för att
titta på två flatvalpar! Jag trodde knappt mina öron... Vi åkte till Gerty
Lindblad som hade en hane och en tik kvar efter IntNordUCh Puhs Herakles och
Apports Penicuik. Pappa ställde frågorna och jag gullade med valparna. Av
någon outgrundlig anledning blev vi godkända. Gerty har berättat flera år
efteråt att hon var väldigt tveksam - pappa hade ställt så
underliga frågor :)) Ingen anade väl då (allra minst
mina föräldrar) att hundintresset skulle hålla i sig i mer än två veckor...
Året var 1971 och jag minns att pappa betalade 600 kronor
för Laddie. Tikvalpen IntNordUCh SJCh Tittie hamnade hos Ingemar och
Inga-Lil Borelius, som kom att bli goda vänner och stora rasentusiaster även
de! Laddie var en idealisk hund att börja med, lugn, snäll och lättlärd som
han var. Det blev en del lydnadskurser
och tävlingar som mestadels gick riktigt bra, utom vid
ett tillfälle då Laddie gladde publiken genom att apportera mattes väska
istället för apportbocken! Så småningom växte nyfikenheten också för
utställningar. Vid ett besök på Storängsbotten för att titta på dåtidens
"Stora Stockholm" imponerades jag av precisionen i handlingen hos Ulla
Magnusson, en av den tidens stora uppfödarprofiler - kennel Airways grand
danois förstås! Lyckan prövades snart med Laddie och matte var fast, men oj
vad nervöst det var...
När Laddie var 6 år och jag var 17 ville jag prova på det
här med apportering och anmälde mig till en kurs för den "levande legenden"
Erik Eckhardt de Mant, respekterad jaktprovsdomare och uppfödare av Twiggs
labradorer. De andra deltagarna kom med ettåringar och undrade nog lite
grann vad Laddie och jag gjorde där, men under måttot "det går
att lära gamla hundar att sitta" så fixar man det mesta...
Man kan utan överdrift påstå att Erik var en mycket
kunnig, bestämd och militant tränare som ingav stor respekt hos både hundar
och förare. Han fick ordning på allt, även den mest uppnosiga slyngel på
fyra ben. Laddie hade så att säga lydnaden i botten, så det mesta gick utan
problem, ända tills vi kom till apportering av vilt. Det gick till en början
trögt, men när fåglarna pressades in i nylonstrumpor så fungerade även det.
Men det här med att apportera kanin var i Laddies ögon helt avskyvärt. Det
tog tid, minst sagt. Och viltet var sällan riktigt fräscht, vilket knappast
underlättade det hela... Svårigheten att få tag i vilt fick till följd att
samma kanin åkte ut och in i det lilla frysfacket hemma, till mammas stora
förtret. Som en sista utväg prövades tvångsapportering med hjälp av Erik,
och då fungerade det. Efter en tid kom eldprovet; Laddies och mitt första
jaktprov. Tre prov med nollor i öppen klass avverkades innan till slut
ettan föll på plats! Lyckan var förstås obeskrivlig.
 Så fick avelsrådet upp ögonen för Laddie. Hur det gick
till kan man undra. Mitt (över-) ambitiösa brev till dem, skrivet när jag
var 14 år, om hur Laddie var in i minsta detalj borde kanske ha avskräckt?!
:)) Brevet utelämnade inte en endaste liten detalj om vilka grönsaker han
åt och inte åt, hur långa promenader han fick, vilka hundar han lekte med,
ja allt som rörde hur hans vardag såg ut. Minns också att
jag skrev i brevet: "Laddie är en liten hane, 64 cm hög", (man kan undra hur
den genomsnittliga storleken låg på just då...) Brevet avslutades med ett
uppräknande av vilka hundklubbar jag var medlem i. Där måste jag ha skrivit
fel i hastigheten, för här nämndes "Föreningen för
plågsamma djurförsök" istället för "mot" plågsamma djurförsök. Avelsrådet
måste ha varit oroväckande nära att dö i en skrattattack när de läste detta
brev!
Laddies första parning var en finsk tik med en husse som
bara talade finska. Mannen kom med morgonfärjan och hans plan var att para
tiken en gång och sedan vända tillbaka till Finland med kvällsfärjan. Vilken
optimist! Tack och lov ställde Ingemar, Inga-Lil och den framgångsrika
labradoruppfödaren Gunilla Andersson (Aroscas) välvilligt upp för att
hjälpa till. Och det kom att behövdes kan jag lova, tiken var stor som ett
hus och Laddie var faktiskt en liten hane!
Tidspressen var stor med tanke på tikägarens hemresa och nervositeten
tilltog i takt med Laddies trevande försök. Men det fixade sig till slut,
tack vare Gunillas uppfinningsrikedom och erfarenhet! Tursamt nog
resulterade det i en kull på 13 valpar, så den finske uppfödande resenären
var förstås nöjd.
År 1980 besökte jag
England. Bland annat stod Cruft´s på programmet, samt några kennelbesök.
Peter Johnson, kennel Downstream imponerade stort på mig, som generöst nog
avsatte tid för mig, som för honom inte var någonting annat än en okänd
liten flicksnärta. Han förevisade hur han tränade sina hundar, hela gänget
på ett tiotal hundar fördes lösa samtidigt. Sen blev det dags för det
obligatoriska teet, och lite hundprat. Jag förevisade med stor stolthet ett
foto på Laddie sittandes med en kanin i munnen. Det var den tidigare nämnda
så väl återanvända kaninen, som vid tidpunkten för
fotograferingen hängde som en våt disktrasa med formen av ett uppochnervänt
U i munnen på Laddie... Peter grymtade någonting om att "this rabbit looks
really dead". Oooops, undrar vad han tänkte just då?! :))
Laddie skördade många utställningsframgångar i sina dar,
men den mest prestigefyllda var ändå när han vann BIR på Stora Stockholm
1977 i hård konkurrens, domare var Hans Lehtinen. Laddie fick ett flertal
kullar, mestadels med gott resultat. Brit-Marie "Bat" Brulin använde honom
två gånger och de kullarna blev ett par av hans mest framgångsrika, med SJCh
SUCh Puhs Sindie Lai, SUCh Puhs Sandras Loffe, SUCh Puhs Soft Liquer, SUCh
Puhs Fala och fullcertade Puhs Fria i täten. Jag ägnade mycket tid åt att
följa upp Laddies valpar, visa dem på utställningar, gå på valpträffar, ja
allt som egentligen mer brukar vara uppfödarens roll än hanhundsägarens, men
det var så roligt och inspirerande att det väckte mitt intresse för
avelsarbete och allt som hör därtill. Laddie var min bästa kompis i vått och
torrt under skolåren. Sorgen och saknaden var obeskrivlig när han 12 år
gammal tog sina sista andetag.
Ragnhild Ulin, Eskilstuna 2003-11-10
|
